OTROLIGT ANTIKT

 - lite senare...

A. Här har vi en liten sak från sent 1900-tal. Jag kan avslöja så mycket som att den har varit avsedd att bäras på armen. Men vad har den lilla dosan på armbandet haft för funktion? Den har en liten glasruta på framsidan och små knoppar på sidan.

1. Jo, det här var den första armbandsdatorn. Om man sätter i celler - eller batterier som man sa - så får man fram tecken under glaset och med knapparna matar man in data.

X. Nej, det är inte alls så sofistikerat. Man hade helt enkelt inte kommit så långt på 1900-talet. Nej, det här är helt enkelt en - klocka! Man bar med sig särskilda klockor på armen för att kunna kasta en blick på så att man kunde hålla tider. Den kan inte användas till någonting annat än att få reda på vad klockan är!

2. Det här har ingenting med data eller elektricitet att göra, men väl med magnetism, som ansågs ha en hälsobefrämjande effekt. Det här armbandet är försett med magneter, inte batterier, och med knapparna väljer man intensitet på magnetfältet så att det inte blir för starkt, för det vore inte hälsosamt!
 
 

B. En liten dosa till, lite större den här gången, avlång, lagom att hålla i handen. Massor av knappar med siffror och symboler, perfekt att trycka på med tummen, ett fack för celler och en liten lins framtill.

1. Det här är faktiskt en handdator! Man matade in data med knapparna och så projicerades tecken på väggen genom linsen på kortsidan.

X. Inte den här gången heller! Visserligen fanns en liten mikrodator i dosan men dess enda funktion var att mäta temperatur. Man riktade den mot föremålet som skulle mätas och så kände den av värmestrålningen. Sedan lagrade man mätdata med hjälp av knapparna varpå man anslöt dosan till en dator för avläsning.

2. Tror ni att folk sprang omkring och mätte temperatur? Det här är ett tillbehör till tidens televisionsapparater - TV. För att slippa gå fram till TV:n så riktar man den här mot apparaten och trycker på en knapp - och vips ändras ljudstyrka, kanal eller får man fram data. En fjärrkontroll helt enkelt.
 
 

C. Här har jag plockat fram en mojäng som man sätter på huvudet, en fjädrande bygel över hjässan och ett par halvklotformade kåpor över öronen.

1. Så, nu kan jag inte höra vad ni säger men ni kan höra att jag säger att det här är ett par hörselskydd från nittonhundratalet. Man hade så mycket buller på den tiden att man satte på sig sådana här för att få vara ifred, ibland var ljudnivåerna så höga så att man kunde få skador på hörselorganen om man inte hade de här på sig.

X. De har med ljud att göra, men varför ska man själv gå omkring med de här tunga klumparna på sig. Nej, då är det mycket smartare att sätta dem direkt på bullerkällan. Hade man någon apparat som surrade för mycket så satte man helt enkelt bygeln över och klämde ihop kåporna så blev det tyst.

2. Jag skulle nästan önska att jag hade haft ett sådant bullerskydd så jag slapp höra era osanningar! De här var visserligen till för att skydda öronen, men inte mot ljud utan mot kyla. Titta här, ett tätt plastskal som stoppar blåst och så fodrat med cellplast för att isolera. Varmt och skönt i nittonhundratalets kyliga klimat!
 
 

D. Jag försöker igen med ett annat slags bygel. Ett par skivor av något slags pappersliknande material som sitter ihop i en dubbel led ungefär som i en bok. Men om vi öppnar boken så finns där inga sidor utan det är tomt mellan skivorna. Och i det som skulle ha varit ryggen på boken sitter i stället två par byglar i ett slags mekanism. Trycker jag här så öppnar sig byglarna och vi ser att det är två par stålpinnar, det är två stycken till höger och två stycken till vänster.

1. Jag tror att det här är ett dammskydd för brödkakor. Förr hade man runda knäckebröd med ett hål i mitten hängande i taket på en rund stång så att de hängde torrt och utom räckhåll för råttor och möss. Och för att inte damm skulle lägga sig ovanpå, de kunde ju hänga där i månader, så hade man en annan stång lite högre upp och i den krokade man fast de här skivorna så att dammet hamnade på dem i stället. Tack vare bygelmekanismen kunde man enkelt ta ner och torka av dem och så behövde de inte hänga och skräpa om brödet ändå tagit slut.

X. Ja, brödstänger fanns visserligen men det var snarare på sjuttonhundratalet och det här är en typisk nittonhundratalsgrej. Du sa att de här skivorna är av pappersliknande material och det är intressant för på nittonhundratalet hade man så otroligt mycket papper, framför allt att skriva på och läsa. Det kunda resa sig halvmeterhöga buntar på en del skrivbord om man inte såg till att sortera dem och sätta in dem i en lämplig pärm. En pärm,det är vad det här är. De ställdes som böcker i bokhyllan och för att enkelt kunna sätta in och ta ut papperen så gjorde man hål i ena marginalen som precis stämde med måttet på de här byglarna.

2. De skulle vara från perm-perioden då - Ha-Ha... Visst älskade nittonhundratalsmänniskan att skriva på papper och desto mer osannolikt att hon skulle ställa sig och göra hål i samma papper! Skrivna papper sorterade man i mappar och då behövdes inga hål. Men det har faktiskt med papper att göra - har ni hört talas om pappershanddukar? Dem använde man till att torka händerna och sedan slängde man bort dem och då var det praktiskt att ha en ordentlig bunt hängande i den här bygeln och skivorna omkring var helt enkelt för att de inte skulle hänga och fladdra och så var de ju inte så snygga heller.
 
 

E. Jag slår vad om att ni inte kan gissa vad det här är! Den är från tidigt 00-tal och var inte ens då särskilt vanlig. Två plexiglasskivor, en decimeter stora och en halv centimeter tjocka, som sitter ihop med några millimeters luftmellanrum och på ena sidan finns ett handtag.

1. Det här är mycket sofistikerat men samtidigt ganska handfast. Vid den här tiden började man prägla fotografier, ni har säkert sett något riktigt gammalt fotografi som är i dubbel mening förevigat i en metallplatta. Den här detaljen kommer från den allra första maskinen som präglade fotografier och för att kunna prägla i material av olika tjocklek var man tvungen att ställa in maskinen så att ytan som skulle präglas kom i rätt nivå. Då la man bara föremålet på det nivellerbara underlaget i maskinen, satte plattan ovanpå och tryckte ner tills kanten på underlaget tog emot. Dubbla skivor så att inte föremålet skulle pressas ner för långt ifall man skulle få den övre skivan att bågna. Så fixerade man underlaget och så enkelt men genialt hade man fått ytan i rätt nivå!

X. Jag tycker det där handtaget är misstänkt likt ett handtag på en lucka till ett köksskåp från 1960-talet. Jag tror faktiskt att det här föremålet var ett museiföremål från början så att säga. Det kommer från en historisk utställning av industridesign. Sådana museiföremål monterades ofta upp på plexiglas eller något liknande för att kunna visas i en neutral omgivning. Att det är dubbla skivor, ja, det är helt enkelt ett sätt att undvika ofördelaktiga reflexer i bakgrundsljuset.

2. Vi talade om nittonhundratalets älskade papper. Med den här plattan slätade man till papper som blivit skrynkliga. Då var det viktigt att den var riktigt plan, därför dubbla plexiglasskivor som sitter ihop i hörnen om man skulle trycka så hårt att den övre skivan bågnar.
 
 

F. Det här är nog det tyngsta föremål jag hittills visat upp. En cylinderformad behållare av lackerat stål med ett handtag - igen - ovanpå, men det här handtaget tycks vara avsett att pressas in, och ut från handtaget går ett stycke slang.

1. Det här var den första vakumen eller sladdlös dammsugare som den kallades. Behållaren var tömd på luft och med slangen gick man omkring och sög upp damm och smuts från golvet.

X. Elden är lös! Så kunde man hojta om nittonhundratalshuset med all dess lättantändliga inredning börjat brinna. Då var det bråttom - fram med brandsläckaren som kunde stå placerad invid en vägg, gärna vid utgången så att man inte riskerade att bli inmålad i ett hörn om man misslyckades med att släcka, och så riktade man slangen mot elden, tryckte in handtaget och vips så sprutade det ut vatten eller något skumliknande medel som släckte elden.

2. Jag tycker det är lite motsägelsefullt - om man var så mån om brandsäkerheten så att man hade särskilda brandsläckare hemma, varför såg man inte i stället till att göra inredningen mindre brandfarlig? Nittonhundratalsmänniskorna var egentligen inte dummare än vad vi är. Och så en vakum med en halvmeter slang att hålla i handen... Men det har faktiskt med rengöring att göra och behållaren var trycksatt - med rengöringsmedel som man sprutade ut över golvet innan man sög upp alltihop med vakum - eller dammsugare, som det mycket riktigt kallades.
 
 

G. Här har jag ett desto lättare - och enklare - föremål. En bit snöre, en halvmeter - en meter långt, en aning elastiskt och med ändarna hoptryckta av smala centimeterlånga plasthylsor. Snören kan man ju använda till vad som helst men det här har haft ett alldeles särskilt användningsområde och mycket vardagligt.

1. Med detta snöre drog man igång nittonhundratalets bensinmotorer. De kunde inte starta själva, ibland hade man en liten elmotor bara för att få igång huvudmotorn men då kunde det hända att elen tagit slut. Då lindade man bara den här runt ett svänghjul på motoraxeln och så ryckte man till och hade man tur så gick motorn igång på första rycket.

X. Och hade man otur så ryckte man av snöret med en gång, det är mitt tips för den där tåten är ju alldeles för klen för sådana kraftprov, visst kunde man rycka igång bensinmotorerna men då hade man rejäla linor. Det här är i stället en så kallad trädkramare, en bit snöre med de karakteristiska ändhylsorna, som man knöt om träd för att markera att de inte fick huggas ner.

2. Visste ni inte att man knöt ihop sina skor förr i världen? Detta är ett gammal hederligt skosnöre !
 
 

H. Ytterligare ett litet lätt föremål: En bit remsa av plast eller tyg, knappt en decimeter lång och någon centimeter bred. På ena sidan är det klister i båda ändarna men på mitten sitter det en liten tyglapp över klistret.

1. Här kommer vi in på papper igen. Om man ville sätta upp ett skrivet papper på väggen till exempel så använde man den här. Området utan klister la man precis över papperskanten, så att man skulle kunna få bort remsan utan att riva sönder papperet.

X. Det här är faktiskt en del av nittonhundratalets "Första hjälpen". Hade man slagit upp ett sår så fäste man en sådan här remsa över såret för att hejda blodflödet och för att det inte skulle komma smuts i såret.

2. Jag undrar hur många som vågade klistra sådana bakteriebon över sina sår! Detta är en så kallad hårremsa, som man använde som engångs hårband, bara att vika om en fläta eller en tofs och för att inte håret skulle fastna i klistret så fanns denna lilla tyglapp på mitten.
 
 

Facit
 

Idé och copyright:  informed STIFTELSEN SVENSK INFORMATIONSFÖRMEDLING
efter SVT:s TV-tävling "Otroligt Antikt" 2001