svensk.info

Senast uppdaterad  2012-12-10 - nya korrigeringar understrukna


 
 

SPARA.INFO


 

ELEMENTÄRA PRINCIPER

  • intresset att spara information även när det inte är uppenbart nödvändigt
  • insikten att detta intresse inte nödvändigtvis delas av andra personer som kommer i kontakt med informationen
  • strävan att alltid göra mer än vad som borde behövas - det är det som kallas säkerhet

 

GRUNDREGLER

  • Släng aldrig papper och radera aldrig information - inte ens ointressant/inaktuell/skadad/vilseledande/förargelseväckande - förhållanden kan ändras
  • Gör flera kopior på olika medier - CD, hårddisk, papper och ett urval på duragram
  • Lås in - i dokumentskåp, bankfack och tidskapsel
  • Sprid ut - bland universitetsbibliotek , vänner och avlägsna släktingar
  • Förvara inte papper, foto hårddisk eller CD i källare, vind eller ouppvärmda hus - utan i vanliga rum om du inte är säker på något bättre
  • Tala om - skriv på flera språk att det ovillkorligen skall bevaras

 

KLANTSKALLEN - DOKUMENTFÖRSTÖRAREN

  - sparar eller backupar inte och så pajar programmet respektive disken och allt hon skrivit är borta
  - förvarar alla kopior i bankfacket så när valvet otroligt nog plundras går de inte att ersätta
  - dokumenterar bara på CD som kanske inte kan läsas om 20 år - om den alls finns kvar
  - bläddrar i arkivpapper utan att tvätta händerna innan och slickar dessutom på fingrarna
  - förvarar alla sina negativ i källaren och så blir det översvämning
  - hittar en massa gamla dokument som hon tycker är ointressanta och alldeles för besvärligt att spara
 
 

DAVIDS KAMP MOT GOLIAT

David sparar sin information så gediget att inte ens efter hennes död kan arkivbarbaren Goliat komma åt den
 
 
 

ATT SPARA INFO

Vad ska man använda för papper?

Tillverkaren av Svenskt Arkiv har tidigare uppgett i annonser att 'det finns papper på' att detta papper håller i 1000 år. Det klassas som "arkivbeständigt" och är gjort nästan enbart av bomull med en mindre mängd kemisk pappersmassa. Det ska vara det beständigaste papper som finns i dag, och det man i första hand bör använda i arkiv. Om man inte bläddrar, viker och skrynklar papperet så ska det räcka lika bra med papper som klassas som enbart "åldringsbeständigt", det finns nu några sådana certifierade, annars får man räkna med att punga ut med åtminstone 300 kronor för 500 ark Svenskt Arkiv. Papper av sämre kvalitet kan förstöras på 10 år.

Det har nu på mindre än ett år uppstått en ny situation när DataCopy, MultiCopy och flera andra vanliga kontorspapper är åldringsbeständiga enligt den internationella standarden ISO 9706. Enligt telefonbesked från Statens Provnings- och Forskningsinstitut (SP) så ska dessa vara precis lika beständiga som det arkivbeständiga Svenskt Arkiv så länge papperet ligger i ett arkiv med rätt temperatur och fuktighet. Det är när man tar fram det, bläddrar eller viker som Svenskt Arkiv är betydligt bättre - eller om papperet lagras i sämre klimat. Beskedet från Riksarkivet (RA) är i det närmaste detsamma - man har inte sagt något om klimat men däremot att Svenskt Arkiv nog är något bättre även ur ren åldringssynpunkt.

Dock gäller fortfarande att SP inte certifierat något papper som just åldringsbeständigt, det är ofta tillverkarnas egna tester som ligger till grund för uppgiften 'Åldringsbeständigt enligt ISO 9706'. Lita dock aldrig på bara en uppgift om att papperet är beständigt - helst ska man ha ett certifikat på att det uppfyller ISO 9706. Ett annat problem är att det till och med för en expert är svårt att säkert skilja från vilket vitt papper som helst - Svenskt Arkiv däremot har förutom den avgörande vattenstämpeln en något gulare färgton.

Dessutom testar SP skrivare och kopiatorer bara på arkivbeständigt Svensk Arkiv, även om man tidigare angett att godkända kopiatorer och laserskrivare bör ge handlingar som uppfyller kraven också om papperet bara är åldringsbeständigt.

Man ska inte öppna förpackningen förrän papperet ska användas. Vad gäller pappersvikten/tjockleken så bör man tänka på att många skrivare bara godkänts för 80 g (eller för 100 g bara för utskrift på ena sidan och med särskild inställning).
 
 



Sammanfattningsvis - ska det bläddras, vill man kunna kontrollera kvalitet/tillverkningsår genom vattenstämpel eller vill man helt enkelt bara ha det absolut bästa papperet så ska man kosta på Svenskt Arkiv - men om det bara ska ligga i ett arkiv med rätt klimat så räcker DataCopy, MultiCopy eller annat papper som skriftligen anges vara 'Åldringsbeständigt enligt ISO 9706'.


 

Hur förvarar man papper?

Det enklaste att ange är den relativa luftfuktigheten RH: Den ska ligga mellan 30 % och 50 %. Bäst torde vara 30-40 %. Man behöver inte få panik om man upptäcker att det är 60 % - det blir det ofta på sommaren om man inte har en särskilt klimatanpassad lokal - och det är först på sikt det får någon betydelse, med kanske en halvering av livslängden jämfört med idealiskt klimat.

Några veckor med 70 % kan räcka för att papperet ska mögla i rumstemperatur, enligt vissa källor - enligt andra tar det ett halvår. Över 80 % är det däremot kris, det möglar på någon vecka även i kyla, dock inte fryst. Skulle det till äventyrs nå 90 % måste man redan samma dag flytta arkivet, om man inte omedelbart lyckas få bort fukten. Det är ingen tröst att det inte är 100 %, det blir inte mycket värre, möjligen kan papperet skrynklas om det blir kondens. Extremt torr luft kan göra papperet sprött, men det torde vara ett mindre eller i varje fall mindre vanligt problem. Det blir ofta mindre än 20 % inne när det är riktigt kallt ute och det torde inte vara någon fara, man kan kanske välja ett annat tillfälle att bläddra bland papperen.

Förvara alla medier (utom duragram) i totalt mörker eller i varje fall skyddade från solljus!

Rekommendationerna kan skilja mellan olika källor när det gäller temperatur. Enligt Bevarandebyrån vid Riksarkivet ligger det till så här: Under förutsättning att fukt, förpackning och hantering bemästras så är det bättre ju kallare det är. Enligt vissa formler kan man räkna med att varje grads temperatursänkning ökar livslängden med 15 % hos organiska material. Förutsatt att övriga faktorer, främst fukt och variabilitet, är desamma så håller papper ett par hundra gånger så länge vid 20 minusgrader som vid 20 plusgrader. Som en jämförelse ger en sänkning av RH från 60 till 30 % bara 2-3 gånger så lång livslängd.

' KALSTORKT '  = KALLT + TORRT + MÖRKT + KONSTANT

Men om man inte är säker på att kunna förpacka rätt och ha rätt luftfuktighet hela tiden eller om man behöver plocka fram papper då och då så kan det vara bättre att helt enkelt förvara dem i rumstemparatur, alltid 18 grader Celsius. Det gäller inte minst papper som bara ska finnas kvar under ens livstid - eller, vilket kanske ofta blir fallet, under frysens livstid - då är det meningslöst att frysa.

Nästan alla medier går bra att förvara i 0-8 grader Celsius och 30 % relativ luftfuktighet. Den viktigaste temperaturgränsen, särskilt när det gäller fotoförvaring, torde vara mellan svalt dvs 8-16 och kallt dvs 0-8 grader Celsius. Det enda viktigare undantaget är polyesterbaserade magnetband som VHS-kassetter, de klarar sig bättre i svalt. Man ska aldrig frysa CD, DVD, magnetband eller glasplåtar, här är det extra viktigt med konstant snarare än låg fuktighet och temperatur. Delkins guld-CD klarar i upp till ett par veckor allt från -20 till +60 grader Celsius och liksom vid läsning allt från 5 till 95 % RH. De ska klara 5 - 30 C och 8 60 % RH i 300 år. Vid skrivning ska det däremot vara 15 - 35 C och 45 - 75 % RH - bränn på sommaren och förpacka på vintern, 5 - 15 minusgrader är lagom utomhustemperatur över huvud taget när det gäller förslutning, t ex av tidskapslar med papper.

Mycket viktigt är att hålla jämn temperatur och luftfuktighet. För i stort sett alla medier gäller vid långtidslagring riktlinjen att RH får ändras högst 5 procentenheter och temperaturen högst 2 grader Celsius under ett dygn. Ett trähus jämnar ut luftfuktigheten genom att det mesta av fukten tas upp i träet. Man kan gärna förvara t ex CD i skåp av trä, men se upp med spånplatta, som kan avge formaldehyd, särskilt när den är ny.

Ett vanligt kylskåp är ingen bra förvaringsplats, om inte förpackningen är alldeles tät. Så fort man öppnar dörren släpper man in varm luft med hög ånghalt och det första som händer är att denna kyls av så att den relativa luftfuktigheten stiger snabbt. Först därefter kondenserar ångan mot kylelementet.

Byggnaden måste hållas uppvärmd när det är kallt ute, inte bara för att temperaturen ska hållas jämn utan även för att hålla en jämn och låg luftfuktighet. Det går alltså inte att förvara papper i ett uthus. Så fort temperaturen faller så stiger den relativa luftfuktigheten, även om ingen fukt tillförs!


 

Spiralbindning

Lösa papper kan för en oinvigd och obetänksam människa i framtiden framstå som 'skräp'. För att ge mer 'tyngd' åt informationen kan man enkelt binda in papper med en manuell apparat som stansar hål för och underlättar påträdning av en spiralrygg. Här är det dock på sin plats med en VARNING : Spiralryggar av PVC kan skada resten av arkivet! Polypropylen (PP) är okej, men - spiralryggar av PVC har sålts som "Spiralryggar av Polypropylen(PP)" !! Passa på att lära av detta: Inte ens skriftliga uppgifter går att lita på när det gäller beständighet och ofarlighet!

SÅ HÄR TESTAR DU VAD DET ÄR FÖR PLAST:
Lägg spiralryggen i vatten. Flyter den så var noggrann med att vispa bort luftbubblor, sätt gärna till en droppe diskmedel. Sjunker den så är det definitivt inte PP utan troligen PVC. Flyter den alltjämt så är det knappast PVC. Om du vill vara extra säker kan du prova utomhus, inte gärna under köksfläkten, att tända eld på ena änden av spiralryggen. Blir det svart rök och den slocknar direkt när du tar bort tändstickan så lär det vara PVC. Fortsätter den brinna i många sekunder, så är det inte PVC och då kan du dra en lättnadens suck, särskilt för att du har en kastrull vatten beredd att doppa i. OBSERVERA att PVC vid förbränning förutom giftiga dioxiner utvecklar saltsyra som sprider sig i luften och även i små mängder fräter starkt på både levande och död materia!

Den största faran med spiralryggar av PVC är kanske inte att papperet påverkas - plastytan är liten och själva anliggningsytan mellan plast och papper marginell jämfört med t ex plastfickor. Dessutom är det inte säkert att denna relativt styva PVC innehåller så mycket mjukgörare, som annars är den stora boven i dramat. Inte heller den saltsyra som utvecklas vid förbränning torde påverka papperet eftersom det ändå brinner upp samtidigt. Den stora risken är i stället att PVC utvecklar dioxiner om förbränningstemperaturen inte är tillräckligt hög - och dioxiner är ofantligt giftiga även i små mängder. Märk att PVC inte slocknar (som vid testet med tändstickan) om det fortsätter brinna runt omkring t ex vid en eldsvåda. Det är inget vi ska lämna över till framtiden genom våra arkiv!

Tyvärr verkar det inte finnas någon som verkligen tillverkar polypropenspiralryggar av sådan typ som det i dag finns apparater till. Ett arkivbeständigt men inte särskilt snyggt eller bekvämt alternativ är att bokstavligen binda med bomullssnöre (s k matlagningssnöre) i antingen vanliga fyra pärmhål eller tätare hål slagna med nämnda apparat som dessutom bara tar 5 mm av papperets bredd i anspråk. En rimlig kompromiss kan vara att göra så med exemplar som man skickar till universitetsbibliotek eller lägger i tidskapslar och använda spiralryggar till presentationsexemplar, gärna med påskrift att de bör avlägsnas och lämnas till särskild avfallsbehandling före långtidsarkivering eller återvinning av papperen.


 
 

Ska man laminera?

Det dröjde till för ett år sedan innan jag började slå in papper i plast med lamineringsmaskin. Det är något man sällan hör rekommenderas i arkivsammanhang. Och ur återvinningssynpunkt är det väl förkastligt. Men om papperen aldrig ska återvinnas? Det kanske till och med är en del av vitsen, att göra det mindre enkelt att slänga det i pappersinsamlingen?

Jag fick uppgiften från en försäljare att lamineringsfickorna nog var gjorda av PVC och så var saken avgjord. Men senare kollade jag upp det noggrannare och har nu skriftlig dokumentation. Det finns tre typer av plast som är aktuella i dessa sammanhang och samtliga hör till de snällare, både ur miljö- och beständighetssynpunkt:

PET - polyetentereftalat, en typ av polyester vilket också används i "arkivbeständig" mikrofilm - 200 gånger så tät som polyeten.
PE - polyeten - "den mest miljövänliga plasten", fungerar här som klister eller rättare sagt smälter mellan papperet och polyesterbasen.
EVA - etylenvinylacetat - som alternativ till eller i kombination med PE, mycket tät plast. Rekommenderas av Riksarkivet för etiketter.

Clas Ohlson har övergått till att sälja Exibel som har EVA i stället för Peach som har PE. Tjockare laminat brukar innehålla alla tre. Inget av materialen luktar nämnvärt vare sig före, under eller efter lamineringen. Däremot kan själva laminatorn lukta ganska kraftigt, det är antagligen gummi på värmerullarna.

Jag utgår från att även papper, som av någon anledning måste förvaras i ouppvärmda lokaler eller utomhus, klarar sig betydligt längre om de är laminerade. PET har dock begränsad beständighet mot UV-strålning från solljus. EVA skärmar å andra sidan av det mesta från själva papperet.

Lämpligen klipper man av några millimeter runtom på ett A4-papper innan man lägger det i lamineringsfickan, för att få en ordentlig fästmarginal. Ett laminatark är vanligen 216x303 så det blir annars bara 3 millimeter runtom och man måste då lägga papperet precis rätt. Man kan gärna ha skrift på båda sidorna men däremot bör man inte ha flera papper i samma laminat, eftersom värmen då knappast räcker för att smälta ordentligt - med påföljd dels att skyddet försämras och dels att skiktet kan bli dimmigt och svårare att se igenom.

Laminatet behöver svalna på ett plant underlag omedelbart när det kommer ur laminatorn - några sekunders fördröjning kan räcka för att det ska bli och förbli rullat. Det går bra att klippa i det färdiga laminatet om man har ordentliga marginaler till själva papperet. Att klippa plasten före lamineringen är däremot inte att rekommendera - dels är det sladdrigt och dels kan man bara använda överdelen eftersom en kant måste vara hopsmält från början.

Ett sätt att ge papper ännu bättre skydd för framtiden t ex i en tidskapsel kan vara att lägga aluminiumfolie innerst. Det förutsätter förstås att man klipper sönder laminatet för att kunna läsa. Aluminium är i sig väldigt tätt, men vanlig matlagningsfolie är så tunn att det alltid finns en stor mängd små hål i den. Detta kompenseras dock om man ser till att den som i en laminatficka är klistrad mot ett plastskikt.
 
 


 

Är alla laserskrivare arkivsäkra?

En vanlig föreställning, även hos fackfolk som datorförsäljare, är att utskrifter med laserskrivare på arkivpapper blir beständiga, till skillnad från om man använder bläckstråleskrivare. Detta stämmer inte. En laserskrivare garanterar inte att tonern fäster ordentligt mot papperet. För detta måste den vara certifierad av SP (Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut), vilket också flera modeller av svarta patroner till bläckstråleskrivare blivit. En certifierad laser torde dock vara ännu bättre. Generalagenten eller motsvarande (inte tillverkaren eller försäljaren) är den som ansvarar för att produkten uppfyller certifikatet och det förutsätter att enbart originalmateriel (t ex toner från tillverkaren) används. Försäljare brukar inte veta något om certifieringen, men en förteckning över vilka utrustningar som certifierats finns här

Det finns nu tre certifierade laserskrivare för bara 800 kronor, färgskrivaren Konica Minolta Magicolor 1600W, HP LaserJet Pro P1102w och Brother HL-2130, vars något långsammare föregångare 2030 jag har använt under fem år med utmärkt resultat och som fortfarande finns kvar på marknaden. Xerox Phaser 6121MFP/S för ca 1900 kronor har dessutom scanner och kopiator och uppfyller förutom grundkraven i RA-FS 2006:4 samtidigt de högre kraven på färgbeständighet i SS-ISO 11798.

SP skriver både i häftet från 2005 och på sin webplats 2006 att certifieringen innebär att skriftens synlighet är beständig - "Skriftens färg kan t ex förändras utan att synligheten nedsätts.". SP påpekar emellertid att "För färgkopiatorer, där färgen är en viktig del av informationsinnehållet, ställs dock kravet att färgen endast får förändras marginellt." Enligt telefonsamtal med SP gäller detta även färglaserskrivare och de ger överhuvudtaget precis lika beständiga utskrifter som motsvarande svartvita.

 

Pressa CD-ROM i stället för att bränna CD-R

Många tror att 'hembränning' av CD-R är likvärdigt med fabrikspressning av CD-ROM. Men åtminstone ur beständighetssynpunkt har pressning ansetts överlägsen bränning. Riksarkivet rekommenderar CD-R bara för transport, inte för lagring av data. Enligt nya uppgifter från Canadian Conservation Institute ska dock CD-R med guld i det reflekterande skiktet och ftalocyanin i det databärande färgskiktet (se nedan) vara stabilare än CD-ROM.

Problemet är att igångsättningskostnaderna för pressning är mycket höga. Jag frågade vad det skulle kosta att pressa bara 20 likadana CD-ROM och trots att jag förklarat att jag var väl medveten om att det skulle vara mycket dyrare än att bränna CD-R så vägrade fabriken i Tyskland att ens ge ett pris på färre än 500 !

Jag har dock tagit initiativ till CD-RICH, en modell där man samarbetar för att få ner kostnaderna och samtidigt sprida lagringsriskerna. För 100 kronor får man 10 MB text (och ev små bilder) rationellt komprimerade och lagrade i 500 exemplar av CD-ROM av vilka man själv får 10 exemplar. Resterande exemplar distribueras till övriga andelsköpare och dessutom till offentliga arkiv som t ex universitetsbibliotek. En naturlig begränsning är förstås att det inte kan användas till alltför privat information. Och intresset verkar skralt, så det hela ligger på hyllan tills vidare.

Fortfarande gäller dock att i synnerhet den tekniska livslängden är begränsad - inte heller CD-ROM kan läsas om det inte finns kvar någon utrustning för det. Men CD är i alla fall ett sedan länge standardiserat och spritt format och än så länge det mest beständiga av vanliga datamedia. Rätt förvarade - i t ex en tidskapsel - tillsammans med komplett uppspelningsapparatur torde CD-ROM till skillnad från vanliga CD-R kunna läsas efter hundratals eller kanske rentav tusentals år. Papper är fortfarande säkrare - för att inte tala om duragram - men svårare att söka i !

Det skulle vara synnerligen intressant med ett långsiktigt projekt för att bevara och underhålla ett antal enheter för uppspelning av CD (och DVD). Jag känner inte till något sådant i dag. Några av dagens vanliga bärbara datorer skulle enkelt kunna förvaras i t ex en tidskapsel eller ett vanligt datamediaskåp utan att de tar så mycket plats att någon blir alltför frestad att slänga bort dem 'eftersom de inte används längre'.


 

Guld-CD

Personligen ställer jag mig skeptisk till att Riksarkivet förordar hårddiskar framför bränning av CD. En hårddisk (eller flera) måste köras för att hålla sig och då slits den och är således inget alternativ för obevakad långtidslagring oavsett om man menar år eller sekler. Dessutom har man ju ofta redan informationen på den hårddisk i datorn som man arbetar med och då borde man hellre sprida riskerna på fler medier.

Brända CD kan visserligen tappa data redan inom något år, men desto mer önskvärt att Riksarkivet eller någon annan myndighet kunde granska de alternativ som finns och  upplysa om vilket som är minst dåligt om man ändå bränner CD - för det gör ju de flesta. Jag finner det troligt att vissa produkter är klart överlägsna vanliga CD-R. Rimligen måste beständigheten påverkas av att man använder ftalocyanin i stället för cyanin till färgskiktet som lagrar data och guld i stället för aluminium eller silver till det laserreflekterande skiktet.

För att motstå föroreningar är guld nödvändigt, men färgskiktet är viktigare när det gäller värme och fukt. Köp alltså inte vilka guldskivor som helst (framför allt inte bara för att de kallas "Gold" eller ser ut som guld!) utan kontrollera alltid också att färgskiktet är av ftalocyanin.

Det finns på marknaden i dag ett par sådana fabrikat. Kodak Gold CD-R kan enligt tillverkaren hålla i 200 år(tidigare har man sagt 300 år) och Delkin Archival Gold CD-R i 300 år - motsvarande DVD-skivor i 100 år. Delkin finns i två varianter varav den ena dessutom har ett särskilt repskydd. Observera att det står "Scratch Armor" på själva skivan, annars har den inte repskydd. Den säljs inte i Sverige men kan beställas på Delkins hemsida, 25 st kostar ca 600 kr totalt att betala med t ex Visa-kort. Det finns knappast anledning att bry sig om andra 'archival grade' etc som verkar vara halvmesyrer med silverskikt och azo-färgämnen. Kodak Gold kostar bara ca 50 % mer än vanliga CD-R, inte mycket att snåla på. Lämpligen bränner man en av varje (och kanske ytterligare en för en tidskapsel) så har man ett ypperligt komplement till hårddiskarna.

Nu har det visat sig att Delkin Scratch Armor av någon anledning kan börja avge en kraftig fenollukt. Jag avråder därför från att lägga sådana i en tidskapsel, eftersom det är osäkert huruvida utgasningen påverkar resten av innehållet. Jag håller mig helst till Kodak Gold, som dessvärre inte tillverkas längre och har tagit slut på de flesta lager, men som fortfarande nov 2011 finns att köpa i Tyskland för ca 240 kronor inkl frakt för 10 skivor eller ca 1000 kronor för 100 skivor. Man kan komplettera med motsvarande DVD-R för ca 260 kronor för 10 skivor eller ca 1250 kronor för 100 skivor (alla priser inkl moms och frakt till adresser i Sverige), om man har väldigt mycket att lagra eller kanske för riskspridning på fler format. De rymmer mer än 6 gånger så mycket, men tänk på att de förväntas hålla högst hälften så lång tid. Man kan spekulera i vilket format som kommer att användas längst och därmed finnas utrustning för att läsa. DVD är visserligen nyare men CD i sinsemellan kompatibla varianter har använts ända sedan 80-talet och är nog egentligen mer universellt.

Den officiella linjen är i dag att data ska migreras till färska och moderna medier vart femte eller tionde år och det är naturligtvis bra, så länge det sker. Men vem kommer att migrera dina data i framtiden? Om några tusen år finns det nog inte kvar mycket som inte lagrats på duragram - men några hundra år kan förmodligen en guld-CD klara sig, åtminstone om den förvaras exemplariskt, gärna i en tidskapsel om den inte ska behöva bevakas.

Den tekniska livslängden är visserligen ofta mer avgörande än den fysiska. CD kan inte läsas om det inte finns kvar utrustning och standard för det - men det torde gälla även hårddiskar. Och CD (åtminstone pressade CD-ROM) har blivit en så väl etablerad standard att det kommer att finnas anledning att bevara och underhålla utrustning. Många kommer att vilja ha möjlighet att läsa gamla skivor även i framtiden - eller åtminstone att spela gammal musik om den inte spelas in på nyare medier och då ligger det nära till hands att underhålla eller nytillverka spelare som även klarar att läsa de vanligaste dataformaten. DVD däremot ska man nog se upp med, de har redan i dag olika standarder och dessutom en informationstäthet som brukar innebära sämre hållbarhet.

En god idé är att förutom befintliga filer i t ex Word eller html kopiera in den rena texten i en txt-fil som genom sin enkelhet har större chans att kunna läsas i framtiden, åtminstone om man väljer kodningen UTF-8 eller Unicode. JPEG-formatet är en bra standard för bilder som många nog vill kunna läsa även i framtiden. Riksarkivet rekommenderar TIF för dokument som lästs in. Kameror brukar lagra direkt i JPEG medan man enkelt brukar kunna exportera teckningar, kartor, scheman, ritningar och skisser från t ex CorelDraw. En bitmapp blir nog relativt enkel att läsa men tar mycket större plats att lagra.

PDF/A är nu standardiserat och kan ge även formaterade dokument mycket lång teknisk livslängd, dessutom blir de svårare att manipulera. Det går att skapa direkt i MS Word genom att klicka på Office-knappen, Spara som och välja filformat PDF. Kontrollera under Alternativ att "PDF/A" är förbockat.

Sammantaget - visst kan man ha en extra, speglande hårddisk - men inte minskar chansen till bevarande för att man dessutom bränner CD, guldskivor(om det verkligen är rent guld) med ftalocyanin och kanske repskydd torde vara mycket säkrare än att bara ha informationen på hårddiskar.

Det finns stöt- och vattenskyddade bärbara hårddiskar av fabrikatet A-data som kostar ca 1000 kronor för 750GB (700 gibibyte), inte mycket billigare för 500 GB (465 gibibyte). Se bara till att förvara skyddat från magnetfält och brand, eller åtminstone i en annan byggnad.


 
 

M-disc - DVD i tusen år

Det finns nu en ny möjlighet att lagra digital information för tusentals år framåt - att jämföra med tiotals år för vanliga skivor och hundratals år för guld-CD. M-disc ser ut och fungerar i stort sett som vanliga DVD - men har ett oorganiskt och beständigt lagringsskikt av stenliknande material, i stället för ett känsligt färgskikt.

Det enda man måste tänka på är att använda en brännare som är märkt med "M-disc", vilket nästan alla av fabrikatet LG är i dag. Det kräver nämligen en större lasereffekt för att smälta det nya materialet och åstadkomma de gropar som representerar informationen. Hittills tycks ingen annan tillverkare ha hakat på trenden. LG rekommenderar en Pentiumprocessor med minst 2,4 GHz eller helst 3,2 GHz, men jag har skrivit M-disc med en lågprisprocessor på bara 2,1 GHz - och blivit garanterad att det inte är något fel på skivorna om inga felmeddelanden dykt upp.

Vad har man då för garantier för att skivorna kommer att läsas om tusen år? Som vanligt inga alls, naturligtvis. Men jämfört med alla andra kända digitala informationsbärare är M-disc den i särklass säkraste. Amerikanska militärens Naval Air Warfare Center Weapons Division konstaterar i en rapport att "The Millenniata disks were the only ones tested that maintained information integrity."

Många som recenserar M-disc - eller guldskivor - gör ett stort nummer av att DVD-läsare kanske inte finns om tusen år. De hade kunnat stryka "kanske". Naturligtvis kommer man inte att använda DVD-läsare om tusen år. Det visste vi ju sedan länge. Det är som om militären i dag skulle använda armborst. Men om man hade gjort en pil av brons i stället för av trä hade vi kunnat hitta den i dag, konstruera ett armborst och skjuta iväg pilen. Poängen med M-disc är ju att data fortsätter att ligga lagrade, oavsett om någon bryr sig om dem. Det av FN-organet UNESCO stödda projektet KEO räknar med att man om hela 50 000 år - inte bara 1000 - kommer att kunna konstruera en läsare för speciella 'glas-DVD' utifrån ritningar som vi gör i dag. Någon garanti är det inte, det är bl a därför Permagram fortfarande är den överlägset beständigaste informationsbäraren.

Nej, svagheten med M-disc är snarare materialet i de omgivande plastlagren, som enligt uppgift är precis detsamma som i andra DVD och CD. Men det bör åtminstone hålla i 1000 år, enligt amerikanska National Institute of Standards and Technology, kanske betydligt längre om skivan lagras syrefritt - vilket vore värdefullt eftersom själva informationsskiktet bedöms kunna bestå i 10 000 år.

Men det stora problemet är det som kritikerna själva spär på, nämligen att alltför få än så länge använder M-disc. Det gör att massor av information kommer att försvinna eftersom den bara lagras på vanliga DVD, vilket i sin tur gör det mindre intressant att om tusen år göra sig besväret att tillverka ens några stycken DVD-läsare. Kom i håg att M-disc går utmärkt att läsa i en helt vanlig DVD-läsare, det är bara lagringen som kräver en särskild brännare, som knappast är dyrare än andra brännare.

Det sedvanliga argumentet att om det vore så fantastiskt så skulle säkert marknaden vara större, förtjänar inte att tas på allvar. Marknaden fungerar inte på det sättet, i synnerhet när den riktigt stora efterfrågan uppstår först efter hundratals år. Det är i stället en fråga om upplysning. "Om din idé vore så bra så skulle säkert någon annan ha kommit på den tidigare" är Jantelagens tolfte bud. Ja, det kanske någon har gjort också - och låtit sig nedslås när hen fått höra samma visa.

Om vi är oroliga för att det inte kommer att finnas utrustning för att läsa skivorna, borde vi alltså se till att köpa massor av M-disc och lägga enorma mängder information där. Som alltid med riskspridning i åtanke, dvs fler kopior på guld-CD, hårddiskar, papper - och Permagram!
 


 

Är det säkert att lagra på nätet?

Om man betalar en leverantör för att i bergrum lagra ens information som man överför via Internet är det förmodligen enda gången någon avtalar om att informationen får förstöras! Leverantörerna skryter vitt och brett om hur säker lagringen är, men i det finstilta - dvs den gällande avtalstexten - förbehåller man sig alla rättigheter att göra nästan vad man vill med informationen och frånsäger sig samtidigt varje garantiåtagande. Några exempel:
  • Vårt hävande eller avbrott av tjänsten kan ske utan anledning och utan föregående meddelande.
  • När tjänsten har hävts eller avbrutits kan det eventuellt förhålla sig så att Licenstagaren senare inte kan hämta data som lagrats i tjänsten.
  • Dock, reserverar Licensgivaren rätten att vid alla tidpunkter övervaka, gå igenom, hålla tillbaka och/eller avslöja vilken information som helst som behövs för att följa tillämpliga lagar, föreskrifter, lagprocesser, myndighetsförfrågan eller detta Användaravtal.
  • Storegate får behålla Registreringsdata och Innehåll, och avslöja Registreringsdata eller Innehåll om Storegate är skyldigt att göra det enligt lag eller om Storegate efter eget omdöme anser att det är nödvändigt (gäller bl a "Telia Säker Lagring" som erbjuds 'gratis' vid vissa Telia-abonnemang)
  • kan involvera (a) överföring via olika nätverk; och (b) ändringar för att anpassa och bearbeta Innehållet i enlighet med tekniska krav
Det kan nog vara bra att lagra en extra kopia på det här sättet, förutsatt att det inte gör så mycket om informationen kommer ut. Men glöm för allt i världen inte att göra fler säkerhetskopior på andra media som lagras på flera ställen!
 
 

Hur ska man spara fotografier?

När man lämnar in en vanlig film för framkallning så ska man se till att få kopiorna på Fujicolor Chrystal Archive Paper. Då garanterar Fujifilm att bilderna håller i minst 60 år av normal hantering - extremt väl förvarade lär de kunna hålla flera hundra år. Negativen håller faktiskt sämre men har fördelen att enkelt kunna kopieras.

För förvaringen gäller i stort sett samma regler som för papper. Det allra viktigaste här är att undvika ljus. Enligt riksarkivet lämnar även nytvättade händer fingeravtryck på foton, så man bör använda rena bomullshandskar eller se till att inte röra vid själva bilden. Ett fingeravtryck skadar bilden, men bara lokalt dvs rakt under smutsen - inte resten av bilden.

Färgfoton, såväl kort som film, kan med fördel förvaras fryst men måste då förstås vara ordentligt förpackade i t ex vanlig etenplast och aluminiumfolie.

Även digitala bilder sparas säkrast genom att man beställer kopior på Chrystal Archive. Har man inte råd att kopiera så många så kan man i alla fall spara alla kort på CD. Då lär även exponeringsdata etc sparas. Använd inte vanliga CD-R utan guld-CD med ftalocyanin, eller möjligen Fujifilm som åtminstone har ett svart UV-skyddande skikt. Kom ihåg att alla CD- och DVD-skivor skall förvaras stående i hårt fodral, inte liggande som så ofta sker!

Gör gärna en komprimerad kopia(i t ex VGA-format) av varje bild och ha kvar denna på disk/USB-minne. Betänk dock att dessa minnestyper är relativt känsliga - USB ska visserligen inte kunna skadas av repor eller magnetfält men lär vara desto känsligare för fukt och förr eller senare sinar strömmen som upprätthåller minnet om man inte använder det.


 

Vad är ett duragram?

Ett telegram är något skrivet som kommer fjärran ifrån. Ett diagram är en grafisk framställning, till skillnad från en symbolisk framställning med bokstäver eller siffror, på engelska används det om skiss i allmänhet. Men vad kallar man något skrivet eller ritat som är beständigt och kan lämnas åt sitt öde under tiden andra föremål bryts ner och försvinner? Det har hittills inte funnits något ord för detta. Jag lanserar därför termen duragram. Jag vet att den inte används för något annat, eftersom jag själv äger varumärket, vilket jag dock inte gjort bruk av.

Ett speciellt exempel på ett duragram är ett permagram. Ett sådant uppfyller vissa extremt höga krav på beständighet och kan klara tiotusentals år ute i naturen. Det existerar dock inga oförstörbara material och ingen kan säga att det kommer att finnas kvar om tiotusen år. Det intressanta är att ingen heller kan säga att det inte kommer att finnas kvar om tiotusen år, vilket man däremot med stor sannolikhet kan säga om ett papper eller en CD.

Ett bra exempel på ett duragram som inte är ett permadokument är den nyligen lanserade analoga databäraren HD-Rosetta. Jag är inte insatt i den tekniken men enligt uppgift lagras mikroskopiska tecken och bilder genom gravering med en jonstråle i ett fotoresistlager på en nickelplatta. Den kan läsas med ett vanligt mikroskop och man är en gång för alla oberoende av skiftande digital standard. Gravyren är dock alldeles för ytlig och nötningskänslig och materialet för obeständigt för att uppfylla kraven för ett permadokument, som dessutom förutsätter att informationen är läsbar för blotta ögat.

Andra exempel är gravstenar och plaketter där meningen är att informationen ska finnas kvar under lång tid utan att man behöver ta hand om dem. Det finns dock inga krav på hur ett dokument ska vara beskaffat för att få kallas duragram. Om någon kallar ett papper för duragram så kan man däremot säga att det är ett dåligt duragram.

 
 


 
 

Kan man gravera i vad som helst?

Visst kan man gravera i mässing och kalla det för ett duragram. Mässing är mer beständigt än papper, men det finns gott om material som är betydligt mer beständigt än mässing. Koppar, brons och aluminium kallas ofta beständiga material. Men faktum är att till och med de bästa aluminiumnickelbronserna korroderar fort redan om de hamnar på Östersjöns botten - vanlig diskbänksplåt klarar sig bättre!

Att man tänker använda koppar till förvaring av kärnavfall bygger helt och hållet på att miljön förväntas förbli syrefri. Än mer betänksam blir man när man läser att själva kärnkraftsinspektionen tror att "det är välkänt att koppar är motståndskraftigt mot korrosion vid ytnära förhållanden, vilket bland annat observerats i arkeologiska fynd " ! Man får hoppas att inte resten av slutförvaret är konstruerat på lika lösa boliner för då är det radioaktiva avfallet ute redan efter 5000 år - enligt Korrosionsinstitutet kan koppar korrodera så mycket som 0,01 mm per år vilket stämmer utmärkt med mina egna tester i naturlig bräckvattenmiljö.

Att man kan hitta gamla föremål av koppar och brons beror antingen på att de haft turen att ligga skyddat eller på att de haft så kraftigt gods att inte allt hunnit korrodera bort. Detta är vetenskapligt visat, bl a genom okulärbesiktning av metallkonservator vid Riksantikvarieämbetet. Vid senare decenniers bronsfynd är i medeltal hela 60 procent av materialet omvandlat till korrosionsprodukter! Hos fynd som gjordes för 150 år sedan ligger medelvärdet på 10-20 % upplöst material, något som antyder att korrosionshastigheten ökar på grund av försurning.
Inte ens en kraftig gravyr i en tunn plåt går att läsa om mer än några procent av materialet har korroderat bort.

Om aluminium ska hålla mer än någon månad så får det inte komma i kontakt med någon annan metall, det är ingen bra förutsättning för ett beständigt material. Det är en vanlig föreställning att ju naturligare ett material är, desto större är chansen att det kommer att hålla länge i naturen. Även en del experter tror det, dessa är sällan specialiserade på mer än ett slags material. Granit, betong och andra stenmaterial är inte beständiga utan måste ges enorma dimensioner för att inte det mesta ska erodera bort. Och bara de bästa av konstruktionskeramerna slår superlegeringarna. Av rena metaller är det bara de allra dyraste som är mer beständiga än de bästa legeringarna och är de dyra så är de också begärliga och kommer att smältas ner om de skulle komma på avvägar - man ska inte kasta pärlor på tjuven.

Det vanliga rostfria stålet 2333 med 18 procent krom och 8 procent nickel är i förhållande till sitt pris ett förvånansvärt beständigt material. Det stora problemet är när temperatur eller kloridhalt stiger och ger lokal korrosion i form av gropfrätning. Bland annat därför är det inte godkänt för permadokument. Så kallat syrafast 2343 med ett par procent molybden är bättre i sura miljöer och där svavel förekommer, och något bättre i saltvattenmiljöer, annars är det mest priset som skiljer.
 
 

Vilka material är beständiga?

Det finns alltid ett par standardinvändningar när man diskuterar beständiga material. Jag brukar hoppa över dem eftersom de är ganska självklara för mig, men låt oss dra dem en gång för alla: För det första går det naturligtvis inte att garantera någonting alls i tusentals år. För det andra kan ju det första materialet vara bättre än det andra i en miljö och det andra vara bättre än det första i en annan miljö. För det tredje handlar det inte om att vetenskapligt bevisa att man valt det perfekta materialet. Det handlar om att använda ett material som sannolikt kommer att finnas kvar längre än något annat under sannolika omständigheter.

Jag har under åtskilliga år sökt med ljus och lykta och allteftersom sorterat fram några få material som med all rätt kan kallas beständiga. Ett par unikt högvärdiga metalliska material, ett par superlegeringar och ett par keramer. Jag kallar dem permaiter. Eftersom det handlar om säkerhet och ett materialval som inte kan ångras i efterhand så fortsätter jag att pröva fler material trots att senare års erfarenhet säger mig att det inte finns några bättre. Förutom att läsa både materialdata och experters kommentarer så har jag utvecklat ett accelererat test anpassat för naturliga miljöer. Ett syrabad är knappast det första dessa plattor hamnar i, en bubblande soppa av lera och klorider ligger närmare verkligheten. Slutligen exponerar jag materialen i en helt naturlig miljö, men det tar tid.

Permarit klassas med en underdrift som ett rostfritt stål. Det är i allmänhet tiotals gånger mer korrosionsbeständigt än så kallat syrafast stål. Dessutom är det mer nötningsbeständigt. Förutom krom och nickel bygger det på molybden, kväve, koppar och mangan. Tillverkningen upphörde under några år men har nyligen återupptagits, själva framställningen var tidigare ganska besvärlig och de få användare som verkligen behövde så bra material hade tydligen råd med ännu dyrare. Däremot var det ingen nackdel med materialet, utan en ren produktionsfråga.

Ytterligare tiotalet gånger bättre, men samtidigt runt fem gånger dyrare, är Permapit (nötningsbeständig koboltbas), Permatit (titan med palladium för eroderande miljöer) och Permamit (nickelbas som är bäst vid ren korrosion).

Det allra mest beständiga materialet över huvud taget torde vara Permaprit. Om det alls korroderar så torde det handla om miljoner år, det är en enda kristall av ren oxid och det är nästan lika hårt som diamant som försvinner vid en vanlig lägenhetsbrand. Det är lättare att räkna upp svagheterna; Permaprit kan spricka om temperaturen sjunker mer än 200 grader på en gång, det går att slå sönder och i just starkt sura miljöer är naturmaterialet Permakit ett bättre alternativ (om det inte blir för varmt).
 
 

Hur djupt graverar man?

Inte ens en kraftig gravyr brukar tränga ner mer än 0,1 mm. Ska man gravera hyfsat snabbt och finstilt så får man ofta nöja sig med 0,01 mm, denna nivå krävs för ett permadokument - en HD-Rosetta håller bara 0,00006 mm ! En ytlig gravyr blir känslig för framför allt nötning och repning eftersom denna praktiskt taget enbart tar på den ursprungliga ytan. För korrosionen torde det inte betyda lika mycket eftersom en jämn avfrätning av ytan gör även gravyrspåret djupare - om än också sakta bredare.

 

Kan man göra något utan datorn?

Vi talar mycket om digitalisering, formatering, laserutskrift och annat som förutsätter datoranvändning. Finns det någon information man kan spara utan dator? Ja, det enklaste är att använda kulspetspenna med patron märkt Svenskt Arkiv på arkivpapperet Svenskt Arkiv !

Man kan också med enbart handredskap åstadkomma ett duragram och kanske rentav ett permadokument - med s k bokstavsstansar som finns på Clas Ohlson för 150 kronor kan man prägla bokstäver och siffror i t ex Permarit. Egentligen ska kostnaden för ett permadokument vara så låg att man inte behöver välja ut korta fraser utan kan permanenta hela textmaterialet. Men om man har tålamod, gott om tid och präglar åt sig själv så blir det ju ingen direkt arbetskostnad. Ett tips: Använd hörselskydd - de första slagen med hammaren tänker man inte på men efter en stund har man ont i både öron och huvud !

 

Hur får man in sina papper i ett professionellt arkiv?

Det finns en möjlighet att få sina dokument bevarade i ett offentligt arkiv men det förutsätter förstås att de inte är av alltför privat natur. Alla som framställer trycksaker är skyldiga att lämna ett exemplar till vart och ett av universitetsbiblioteken samt Kungliga biblioteket. KB samt Lunds universitetsbibliotek är skyldiga enligt lag att bevara dessa pliktexemplar i all framtid (en del andra universitetsbibliotek slänger bort det mesta redan vid ankomsten!).

Man kan skaffa ett utgivningsbevis från Patent- och Registreringsverket och starta en periodisk skrift med minst fyra nummer per år. Det kostar ett par tusen kronor. Det blir en del jobb med att skriva ut och kuvertera men portot är i alla fall gratis. Även tillfälliga trycksaker levereras till dessa arkiv även om chansen kanske är mindre att de uppmärksammas av framtiden.

 

Upplysningar och vädjanden

För den som gjort sig allt detta besvär är det ju självklart att informationen verkligen ska bevaras. Då är det dags att begrunda "att detta intresse inte nödvändigtvis delas av andra personer". Vad händer om informationen går en ur händerna? Vad händer när man dör? Man får göra vad man kan för att försöka upplysa klantskallen och vädja till barbarens rudimentära hedersbegrepp.

Ett exempel på genomtänkta (fast inte nödvändigtvis förträffliga) formuleringar är ett dokument som svensk.info bilägger deponerad information:

"

SKALL OVILLKORLIGEN SPARAS !!

Till vem som än tar befattning med detta innehåll:

Vi vädjar till Dig att UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER låta kassera eller makulera innehållet i detta fack

OBSERVERA VID HANTERING:
Arkivpapperen får vidröras endast med nytvättade, välsköljda och torra händer
Fukta ej fingrarna vid bläddring och blås eller hosta ej mot papperet
Får förvaras endast med arkivgodkända dokument och emballage i låst, brandsäkert, rent, torrt, luftigt och svalt men uppvärmt utrymme

Den som någonsin kasserar dessa papper gör sig skyldig till stöld och skadegörelse
Du gör däremot inget oåterkalleligt och ikläder Dig inga skyldigheter genom att tills vidare bevara dem
Utskrivet av FF 2005 med laserskrivare certifierad för arkivbeständighet avsett att bevaras i tusentals år                                                     Tillhör Stiftelsen Svensk Informationsförmedling

To whom it may concern :
PLEASE preserve these irreplaceable documents   Wash your hands!   Store dry and safe
For ever property of svensk.info                                        CARE !!     MUST BE PRESERVED !!


"

Det man sparat på permadokument kräver inte lika rigorösa förmaningar, eftersom det inte förutsätter att någon tar hand om det. Upplysningen att plattan ej får smältas eller återvinnas kan dock vara på sin plats. Säkrast torde var att helt enkelt gräva ner den, eventuellt med någon dokumentation sparad mer lättillgängligt, dock inte alltför publikt med tanke på alla barbarer!

 

Hur länge håller det ?

Det enklaste svaret på den frågan är förstås att det är omöjligt att veta. Det finns dock vissa möjligheter att uppskatta med givna förutsättningar. "Life Expectancy" är den tid som information förutsägs kunna användas om den förvaras vid 21 C och 50 % RH. LE-100 betyder att informationen torde kunna läsas efter 100 år. På svenska skulle man - med en ytterligare betoning av det hypotetiska i resonemanget -  kunna utläsa LE som "Livslängdsexempel". Här följer i alla fall några livslängdsexempel:

Tidningspapper LE-10
DataCopy, MultiCopy m fl  LE-500 - LE 1000(Vanligt kontorspapper som är 'Åldringsbeständigt enligt ISO 9706')
Svenskt Arkiv   LE-1000
Fotografier på FujicolorCrystalArchivePaper (tillägget "Supreme" påverkar inte livslängden) LE-100 (garanti 60 år)
Svartvit polyesterbaserad fotofilm   LE-500
Svartvit acetatbaserad fotofilm (t ex vanliga negativ)   LE-100
Mikrofilm   LE-100 - LE-500
Polyesterbaserat magnetband   LE-50
Digitala optiska medier (CD, DVD m fl)   LE-30 - LE-300   (Detta är en uppskattning av den fysiska livslängden för professionella medier, tekniska anordningar för att kunna läsa informationen finns kanske bara i 5-10 år)

Att uppskatta LE för ett permadokument är tämligen meningslöst eftersom ingen mätbar förändring sker i ett permadokument vid 21 C och 50 % fuktighet - vitsen är ju just att det ska klara att hamna i hur mycket fukt som helst och övriga naturliga förhållanden. Det blir snarare en fråga om att uppskatta hur länge det håller när det inte längre förvaras vid 21 C och 50 % RH och då kan det handla om tiotusentals år. LE skulle för jämförelsens skull och för skojs skull kunna sättas till en miljard år så att man förstår ungefär vad man talar om - "LE-1000000000" innehåller f ö lika många tecken som ordet "permadokument".
 
 

Kuriosa

Som motvikt till allt graverallvar och tal om barbarer avslutar jag med en liten skämtsamhet - alla har väl sett farbror Frejs himla många billiga barnprogram:

Hej alla barn, nu blir det barnprogram
Titta här nu vad farbror Frej tar fram
En vanlig diskbänk och nu ska ni hüra
vad man med en vanlig diskbänk kan güra
Vi präglar så vår framtid blir uppmärksam
 - och så har vi gjort oss ett duragram!











Tack för uppmärksamheten!
 
 
 

svensk.info

Informed Stiftelsen Svensk Informationsförmedling

Fredrik Flink
 

Sidan ursprungligen publicerad 2005-12-30